2006-07-24

Våldsmonopol innebär ett enormt ansvar

Aftonbladet hade igår en artikel som aldrig dök upp på nätet, utan stannade kvar i pappersform. Rubriken var: "Polis gav förvirrad 77-åring nackskada". Det handlade om en 77-åring som vaknade upp på ett hotell på Gotland, där han övernattadx med sin fru. När han vaknade upp var han förvirrad, såsom händer med många äldre. Han knallade tydligen runt och var tämligen oregerlig, trodde att han ägde hotellet och liknande. Personalen tyckte inte det hela var särskilt trevligt, utan ringde 112.

När polisen kom dit var han tydligen så stökig att de fick hålla i honom. Han blev då, enligt vakthavande befäls uppgift till Aftonbladet, så aggressiv att man fick hålla i armarna på honom och föra honom till sjukhus.

Så hur tog man då hand om honom? Så här beskriver en receptionist som var med händelsen:

- Han skrek "Jag har ont i nacken" när de höll fast honom. Det hade gått att lura ut honom till polisbilen hur lätt som helst. [...] Efter polisenrnas behandling kunde han knappt gå, och de hade tryckt på honom handfängslet så hårt att han blödde.


Mannen fördes till sjukhus, där man konstaterade att han hade fått en fraktur i nacken. Han fördes till Oslo lasarett för att behandlas.

Hur kan man, som polis, göra en bedömning att en förvirrad 77-åring ska behandlas på det sättet för att man ska få iväg honom till sjukhuset? Jag var naturligtvis inte där. Men jag har svårt att tro att de gammal gubbe är så farlig att man måste vrida på honom handklovar så att han blöder om handlederna, och se till att han får en nackskada som är så allvarlig att han måste föras iväg för specialvård på ett sjukhus utomlands.

Den svenska polisen har ännu en gång utmärkt sig genom grovt övervåld. Och det är inte första gången. I och med kravallerna i Göteborg så dök det upp på tapeten ordentligt, i och med att i stort sett alla vittnen, utom polisens egna vittnesmål och TV4-nyheterna, har hävdat att polisen pressade fram bråken där. Reusltatet var, har jag starkt för mig, tre skjutna deltagare, varav en som nästan dog, då han skjöts i magen från nära håll. I momentet innan hade man först skjutit varningsskott, men en polisman hade, vilket visar sig på videoupptagningar, skjutit in i folkmassan, i huvudhöjd, och varit väldigt nära att träffa en flyende demonstrant i huvudet. Trots att det bland aktivisterna blev fler dömda till hårdare straff än någonsin - antaligen helt välförtjänt efter allt som tilldrog sig - så ledde den här typen av beteende inte till någon form av eftergifter från ordningsmakten, trots att man i rättegångar dömde den allvarligast skadade demonstranten till fängelse, baserat på bevis som åklagare Krister Van Der Kvast öppet sagt blivit editerade av polisen. En fullständigt makalös händelse. Uppdrag Granskning gjorde en alldeles utmärkt genomgång, förvisso rätt sympatiskt inställd till demonstranterna i förhållande till polis- och åklagarmyndigheterna, men ändock. Lukas Moodyson gjorde en dokumentär vid namn Terrorister. Ingen av dem finns tillgängliga offentligt på nätet, men båda har dykt upp i feldelningsprogram.

Alla har sett bilderna från bensinmacken. Två poliser som med expanderbara stålbatonger slår en 64-årig pensionär. Trots att misshandeln filmas av en övervakningskamera, så leder det ingenstans. Poliserna lämnade märkvärdigt liksämmiga rapporter som bland annat går ut på att pensionären skulle gett en av poliserna ett slag så hårt att hon nästan fallit till marken. Alla som sett filmsekvensen kan naturligtvis instämma med att det inte direkt överrensstämmer med vad man har sett. Man hävdade också att Åke, som mannen hette, verkade full eller drogpåverkad. Trots detta gjordes aldrig något drog- eller alkoholtest på Åke när han togs i förvar. Han anmäldes för våld mot tjänsteman.

Den 4 juli 1998 får fiskaren Sune Hagberg stryk av ett par poliser på Björkö i Göteborgs skärgård. Trots vittnesmål så hävdar man att Hagberg varit aggressiv och gått till attack. En bekant följer med i polisbilen för att visa vägen när de ska köra hem Sune. Han ber polisen om ursäkt för det våld han utsatts för. Då blir poliserna arga och beslutar sig för att ta in Sune istället. Någon gång mellan det att Sunes bekanta lämnar bilen, och det att hans sambo hämtar honom när han släpps ut från cellen, har Sune åsamkats permanenta skador i axeln.

- Skadan är stor. Jag tycker den är orimligt stor. Det krävs rejält med våld och det krävs att armen förflyttas i olika riktningar för att åstadkomma detta. Jag har faktiskt aldrig sett en så allvarlig skada i kombination, alla de här skadorna samtidigt, säger professor Jon Karlsson, som opererade Sune.


Sune anmäler händelsen. Poliserna anmäler Sune för våld mot tjänsteman. Känns mönstret igen? Man lägger ner hans anmälan, eftersom brott inte kan styrkas. Känns mönstret igen? Men Sune ger sig inte så lätt, och driver ett civilrättsligt mål.

Inför rätten vittnar en av poliserna om att han redan tidigt på kvällen har varit på henne för att få henne till dansbanan. Detta trots att flera vittnet har gjort klart att han då detta skulle ägt rum i själva verket setat och ätit middag hemma med gäster. Man hävdar sedan att Sune varit så aggressiv att det varit omöjligt för poliserna och ordningsvakten att hålla koll på honom. Ordningsvakten, före detta svensk mästare i tungviktsboxning, försäkrar att han inte hade några större problem att hålla ner Sune, något som med tanke på omständigheterna låter tämligen rimligt.

Uppstod skadorna i Sunes axel på vägen till polisstationen?

Den kvinnliga polisen vittnar i tingsrätten att hon haft koll på sin kollega och Sune hela vägen till polishuset. När hon konfronteras med uppgifter från internutredningen om att hon körde bussen, medger hon att hon kan minnas fel. Ändå - senare under förhandlingen - vittnar hon återigen om att hon inte kört utan oupphörligt tittat på kollegan i baksätet. Därmed kan hon fria honom från anklagelsen om misshandel.


Sune vann i tingsrätten, men polisen överklagade. Man tillkallar den medicinska experten Erland Lysell att vittna. Han berättade att det är omöjligt att i en polisbil uppbåda den kraft som krävs för att orsaka Sunes skador. Polisen vinner och målet lades ner.

Det är bara det att ortopeden Lysell inte fått veta att skadorna INTE uppstått i en vanlig radiobil, som han hade trott, utan i en polisbil av typen minibuss. Han ändrar dock inte sin uppfattning om att dessa skador inte kan ha uppkommit under resan. Fyra experter Uppdrag Granskning talar med anser att detta är felaktigt. Hovrättens dom bygger alltså på ett utlåtande som saknar stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det här är ingenting ovanligt. Faktum är att trots att det kommer in rätt många anmälningar mot polisen om övervåld och liknande, så läggs 99% av förundersökningarna ner. Däremot är det inte troligt att 99% av anmälningarna om våld mot tjänsteman som målsägarna drar på sig som del av de enskilda polisernas försvarsstrategi läggs ner. Det är väldigt stor skillnad mellan polisvåld och våld mot tjänsteman.

Det är beklämmande att det är så här i Sverige, och problemet ligger förstås i att det är polis och åklagare själva som utreder anmälningar mot sig själva. Då uppstår en naturlig jävsituation som, visar det sig, ställer till med en hel del problem för rättssäkerheten hos drabbade medborgare. Detta leder i sikt till att medborgare riskerar att tappa förtroendet för rättsapparaten och samhället, och det är på sikt en fara för den svenska rättssäkerheten och demokratin.

Men poliserna då? De är ju vanliga människor med samma känslor och begränsningar som alla andra, människor som bara utför sitt jobb under ofta extrema situationer? Det stämmer. Men poliserna har också en gedigen utbildning.

Och ska jag vara ärlig måste jag säga att om man ger civilt våldsmonopol till en yrkesgrupp, så måste man kunna lita på att den yrkesgruppen är kompetent nog att hantera det enorma ansvar en sådan makt innebär. Man måste kunna förvänta sig av en polis att han kan hantera en sådan situation bättre än vad du och jag kan. Annars finns det ingen mening med att ha någon poliskår med våldsmonopol. Om vem osm helst är lika duktig på att hantera polisiära situationer, kan också vem som helst skickas att hantera dem. Med andra ord - om vi inte kan lita på att polisen INTE vanemässigt utnyttjar sina maktbefogenheter, och om de gör det, inte kan ställas till svars för det, då är det lika bra att vi inför lynschningar, bondeuppror och medborgargarden istället.

Och, den ovan beskrivna risken har jag knappast tagit ur luften, jag vet av egen erfarenhet att när sådana här händelser gång på gång inträffar så blir man lätt cynisk i sitt förhållningssätt till och sin syn på ordningsmakten - jag tror nämligen inte att den grova misshandeln och nära nog dråpet på den 77-åriga mannen på Gotland kommer leda någon vart heller, om det görs någon anmälan - förundersökningen läggs ner. Kvarstår att se om 77-åringen motanmäls för våld mot tjänsteman.

Uppdrag Granskning: Ord mot ord - då tror domstolen polisen

1 kommentar:

Bettina sa...

hej, jag har själv blivit anmäld för våld mot tjänsteman för att jag gjorde motstånd och sparkade en polis när de tryckte ner mig mot marken och handklovade mig. jag var full och mådde illa och ville bara gå hem och sova. mina vänner var med mig och hade läget under kontroll. polisen gjorde bara situationen värre! det var bara onödigt. har de inget bättre och viktigare för sig? de använde onödigt mycket våld för någon så liten och klen som jag. jag har inget förtroende för polisen längre.