2006-07-27

Ladonien-konflikten trappas upp

Ladonien har dykt upp som ett av de intressantare mikrostatsbildningarna under senare år. Dess unika historia, dess relativt liberala inställning till konst och kultur, samt ett väldigt intressant politiskt spel, och en viss medial uppmärksamhet i samband med landets konflikt med svenska myndigheter har gjort att en hel del människor har fäst blickarna på denna lilla mikronation belägen på Skånes östkust.

Men det har visat sig att det kanske inte är så enkelt. Den relativt liberala inställningen har nämligen visat sig bara gälla gamla, etablerade kulturyttringar som t.ex. godtycklighet, och lämnar ny utveckling helt åt sitt öde. Samtidigt är det politiska spelet rätt baserat på godtycklighet det också. Vissa går så långt att man påstår att Ladonien förtrycker internet och hotar det med massförstörelsevapen

Detta har nu gått så långt att The Armed Coalition Forces of the Internets har bildats. ACFI hävdar att de inte längre kan sitta stilla och se på när Ladonien förtrycker sina medborgare genom att frånhålla dem den nya tekniken. Vissa spekulerar i huruvida denna koalition igångsatts på initiativ från svenska privata intressen, framförallt de stora internetleverantörerna, som inte ser Ladonien som något annat än en del av Sverige, men som ändå tack vare sin speciella status är en viktig marknad som behöver erövras.

Detta motsägs dock av att The Pirate Bay säger sig stötta eller vara en del av ACFI, och att ett av huvudkraven är övergivandet av upphovsrätt, som man säger hämmar den fria kultur som Ladonien påstår sig stå för. ACFI går till och med så långt att man hävdar att Ladonien ligger i maskopi med MPAA, som koalitionen betecknar som en terrororganisation, efter att de förmått den amerikanska regeringen att med hot om handelssanktioner tvingat svenska regeringstjänstemän att aktivt verka för att ta ner koalitionsmedlemmen the Pirate Bays website.

Det finns viss fog för dessa skarpa anklagelser - egentligen finns ju en stor del av tecknen för terrorism med i bilden: en utländsk NGO förmår en regering att utöva påtryckningar mot en annan för att denne ska gå den utländska NGOs politiska ärenden. Dessutom har detta i flera fall påverkat grundläggande demokratiska funktioner i Sverige.

Oavsett vem man tror på - koalitionen, som hävdar att Ladonien förtrycker sina medborgare och tillsammans med terrororganisationer hotar internet, ett internet vilket koalitionen påstår sig värna eller kanske till och med företräda, eller koalitionens meningsmotståndare som hävdar i sin tur att koalitionen bara går den svenska bredbandsmarknadens intressen, så tycks det som om saker håller på att hända.

På en website på internet hotar ACFI att ta till militära medel för att förmå Ladonien att överge sin linje. Hoten gäller invasion via ACFI sjöstridskrafter och en kustjägaraktion, och även om detta kanske bara är ett retoriskt grepp finns det många som varnar för att en väpnad konflikt kan vara nära förestående. Oro sprids inför nationaldagen och tioårsjubileet den 29 juli i år som ett möjligt datum då ACFI kan tänkas inleda anfallet. Man pekar också på att Ladonien tycks ta risken för konflikt på så stort allvar att man rustat upp sitt kustförsvar.

Det har också dykt upp en tämligen högljudd antikrigsrörelse runt denna konflikt - den Ladoniska solidaritetsgruppen. Dess aktivitet är för närvarande främst att driva bloggen "Solidarity with Ladonia! Stop the dirty war!" där man manar folk att aktivera sig mot kriget på alla tänkbara sätt, genom demonstrationer och manifestationer, seminarier och liknande. Man hävdar att ACFIs motiv är osäkra, och att det inte finns tillräcklig grund för att påstå att ACFI representerar en god demokrati medan Ladonien representerar en ond diktatur. På de grunderna oroar man sig över Ladoniens civila, som brukligt är inom fredsrörelser, och orar sig över ännu ett regionalt småkrigs eventuella effekter på världens säkerhetssituation.

Men fredsrörelsen tycks också ha en mer långtgående agenda, man talar om en konspiration, där kopimister har genom subtilt intigrerande tagit över internet, och nu ser Ladonien som en sista motståndare mot deras världsherravälde. Således kan stödet till Ladonien komma då denna fredsrörelse, vars ledning fortfarande är ett mysterium, ser Ladonien som en sista bastion mot en imperialistisk världsmakt. Men klart är att man ser ACFI som en världsmakt i sig, och inte som ett ombud för bredbandsmarknadens intressen - sådana teorier kallar man kvasi-marxistiska.

Hur det än går med denna konflikt kan den ha en positiv utgång för Ladonien självt - om en attack skulle genomföras skulle Sverige en gång för alla tvingas göra upp med denna sin militanta separatiströrelse. Man skulle tvingas ta ställning till om man vill ha med lilleputtlandet Ladonien att göra, och i så fall blir man tvungen att försvara sig mot en främmande aggression. Genom ett sådant handlande gör man anspråk på det man anser vara sitt territorium. Om Sverige däremot lämnar attacken därhän, visar man att man lämnar Ladonien åt sitt öde och inte gör anspråk på detta territorium, om så vore skulle man väl försvara det!

Det kan också tänkas att Sverige i egenmäktigt intresse lämnar Ladonien att försvara sig själva, i hopp om att detta krig slutgiltigt ska krossa separatisterna, för att sedan gå in med sina klart överlägsna styrkor och ta tillbaka området en gång för alla. Men då uppstår frågan - är Sverige verkligen starkare än internet? Det är långt ifrån säkert.

Det är inte heller omöjligt att ACFI lyckas att helt uppnå sina mål, att invadera Ladonien för att tvinga bort den påstådda diktatoriska kontrollen, och skapa om Ladonien till den frikulturella demokrati Ladoniens regim alltid hävdat att man är.

Läs mer!
Copyriot
Intrikat IT
Palle Torsson
Piratbyrån

2006-07-24

Våldsmonopol innebär ett enormt ansvar

Aftonbladet hade igår en artikel som aldrig dök upp på nätet, utan stannade kvar i pappersform. Rubriken var: "Polis gav förvirrad 77-åring nackskada". Det handlade om en 77-åring som vaknade upp på ett hotell på Gotland, där han övernattadx med sin fru. När han vaknade upp var han förvirrad, såsom händer med många äldre. Han knallade tydligen runt och var tämligen oregerlig, trodde att han ägde hotellet och liknande. Personalen tyckte inte det hela var särskilt trevligt, utan ringde 112.

När polisen kom dit var han tydligen så stökig att de fick hålla i honom. Han blev då, enligt vakthavande befäls uppgift till Aftonbladet, så aggressiv att man fick hålla i armarna på honom och föra honom till sjukhus.

Så hur tog man då hand om honom? Så här beskriver en receptionist som var med händelsen:

- Han skrek "Jag har ont i nacken" när de höll fast honom. Det hade gått att lura ut honom till polisbilen hur lätt som helst. [...] Efter polisenrnas behandling kunde han knappt gå, och de hade tryckt på honom handfängslet så hårt att han blödde.


Mannen fördes till sjukhus, där man konstaterade att han hade fått en fraktur i nacken. Han fördes till Oslo lasarett för att behandlas.

Hur kan man, som polis, göra en bedömning att en förvirrad 77-åring ska behandlas på det sättet för att man ska få iväg honom till sjukhuset? Jag var naturligtvis inte där. Men jag har svårt att tro att de gammal gubbe är så farlig att man måste vrida på honom handklovar så att han blöder om handlederna, och se till att han får en nackskada som är så allvarlig att han måste föras iväg för specialvård på ett sjukhus utomlands.

Den svenska polisen har ännu en gång utmärkt sig genom grovt övervåld. Och det är inte första gången. I och med kravallerna i Göteborg så dök det upp på tapeten ordentligt, i och med att i stort sett alla vittnen, utom polisens egna vittnesmål och TV4-nyheterna, har hävdat att polisen pressade fram bråken där. Reusltatet var, har jag starkt för mig, tre skjutna deltagare, varav en som nästan dog, då han skjöts i magen från nära håll. I momentet innan hade man först skjutit varningsskott, men en polisman hade, vilket visar sig på videoupptagningar, skjutit in i folkmassan, i huvudhöjd, och varit väldigt nära att träffa en flyende demonstrant i huvudet. Trots att det bland aktivisterna blev fler dömda till hårdare straff än någonsin - antaligen helt välförtjänt efter allt som tilldrog sig - så ledde den här typen av beteende inte till någon form av eftergifter från ordningsmakten, trots att man i rättegångar dömde den allvarligast skadade demonstranten till fängelse, baserat på bevis som åklagare Krister Van Der Kvast öppet sagt blivit editerade av polisen. En fullständigt makalös händelse. Uppdrag Granskning gjorde en alldeles utmärkt genomgång, förvisso rätt sympatiskt inställd till demonstranterna i förhållande till polis- och åklagarmyndigheterna, men ändock. Lukas Moodyson gjorde en dokumentär vid namn Terrorister. Ingen av dem finns tillgängliga offentligt på nätet, men båda har dykt upp i feldelningsprogram.

Alla har sett bilderna från bensinmacken. Två poliser som med expanderbara stålbatonger slår en 64-årig pensionär. Trots att misshandeln filmas av en övervakningskamera, så leder det ingenstans. Poliserna lämnade märkvärdigt liksämmiga rapporter som bland annat går ut på att pensionären skulle gett en av poliserna ett slag så hårt att hon nästan fallit till marken. Alla som sett filmsekvensen kan naturligtvis instämma med att det inte direkt överrensstämmer med vad man har sett. Man hävdade också att Åke, som mannen hette, verkade full eller drogpåverkad. Trots detta gjordes aldrig något drog- eller alkoholtest på Åke när han togs i förvar. Han anmäldes för våld mot tjänsteman.

Den 4 juli 1998 får fiskaren Sune Hagberg stryk av ett par poliser på Björkö i Göteborgs skärgård. Trots vittnesmål så hävdar man att Hagberg varit aggressiv och gått till attack. En bekant följer med i polisbilen för att visa vägen när de ska köra hem Sune. Han ber polisen om ursäkt för det våld han utsatts för. Då blir poliserna arga och beslutar sig för att ta in Sune istället. Någon gång mellan det att Sunes bekanta lämnar bilen, och det att hans sambo hämtar honom när han släpps ut från cellen, har Sune åsamkats permanenta skador i axeln.

- Skadan är stor. Jag tycker den är orimligt stor. Det krävs rejält med våld och det krävs att armen förflyttas i olika riktningar för att åstadkomma detta. Jag har faktiskt aldrig sett en så allvarlig skada i kombination, alla de här skadorna samtidigt, säger professor Jon Karlsson, som opererade Sune.


Sune anmäler händelsen. Poliserna anmäler Sune för våld mot tjänsteman. Känns mönstret igen? Man lägger ner hans anmälan, eftersom brott inte kan styrkas. Känns mönstret igen? Men Sune ger sig inte så lätt, och driver ett civilrättsligt mål.

Inför rätten vittnar en av poliserna om att han redan tidigt på kvällen har varit på henne för att få henne till dansbanan. Detta trots att flera vittnet har gjort klart att han då detta skulle ägt rum i själva verket setat och ätit middag hemma med gäster. Man hävdar sedan att Sune varit så aggressiv att det varit omöjligt för poliserna och ordningsvakten att hålla koll på honom. Ordningsvakten, före detta svensk mästare i tungviktsboxning, försäkrar att han inte hade några större problem att hålla ner Sune, något som med tanke på omständigheterna låter tämligen rimligt.

Uppstod skadorna i Sunes axel på vägen till polisstationen?

Den kvinnliga polisen vittnar i tingsrätten att hon haft koll på sin kollega och Sune hela vägen till polishuset. När hon konfronteras med uppgifter från internutredningen om att hon körde bussen, medger hon att hon kan minnas fel. Ändå - senare under förhandlingen - vittnar hon återigen om att hon inte kört utan oupphörligt tittat på kollegan i baksätet. Därmed kan hon fria honom från anklagelsen om misshandel.


Sune vann i tingsrätten, men polisen överklagade. Man tillkallar den medicinska experten Erland Lysell att vittna. Han berättade att det är omöjligt att i en polisbil uppbåda den kraft som krävs för att orsaka Sunes skador. Polisen vinner och målet lades ner.

Det är bara det att ortopeden Lysell inte fått veta att skadorna INTE uppstått i en vanlig radiobil, som han hade trott, utan i en polisbil av typen minibuss. Han ändrar dock inte sin uppfattning om att dessa skador inte kan ha uppkommit under resan. Fyra experter Uppdrag Granskning talar med anser att detta är felaktigt. Hovrättens dom bygger alltså på ett utlåtande som saknar stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det här är ingenting ovanligt. Faktum är att trots att det kommer in rätt många anmälningar mot polisen om övervåld och liknande, så läggs 99% av förundersökningarna ner. Däremot är det inte troligt att 99% av anmälningarna om våld mot tjänsteman som målsägarna drar på sig som del av de enskilda polisernas försvarsstrategi läggs ner. Det är väldigt stor skillnad mellan polisvåld och våld mot tjänsteman.

Det är beklämmande att det är så här i Sverige, och problemet ligger förstås i att det är polis och åklagare själva som utreder anmälningar mot sig själva. Då uppstår en naturlig jävsituation som, visar det sig, ställer till med en hel del problem för rättssäkerheten hos drabbade medborgare. Detta leder i sikt till att medborgare riskerar att tappa förtroendet för rättsapparaten och samhället, och det är på sikt en fara för den svenska rättssäkerheten och demokratin.

Men poliserna då? De är ju vanliga människor med samma känslor och begränsningar som alla andra, människor som bara utför sitt jobb under ofta extrema situationer? Det stämmer. Men poliserna har också en gedigen utbildning.

Och ska jag vara ärlig måste jag säga att om man ger civilt våldsmonopol till en yrkesgrupp, så måste man kunna lita på att den yrkesgruppen är kompetent nog att hantera det enorma ansvar en sådan makt innebär. Man måste kunna förvänta sig av en polis att han kan hantera en sådan situation bättre än vad du och jag kan. Annars finns det ingen mening med att ha någon poliskår med våldsmonopol. Om vem osm helst är lika duktig på att hantera polisiära situationer, kan också vem som helst skickas att hantera dem. Med andra ord - om vi inte kan lita på att polisen INTE vanemässigt utnyttjar sina maktbefogenheter, och om de gör det, inte kan ställas till svars för det, då är det lika bra att vi inför lynschningar, bondeuppror och medborgargarden istället.

Och, den ovan beskrivna risken har jag knappast tagit ur luften, jag vet av egen erfarenhet att när sådana här händelser gång på gång inträffar så blir man lätt cynisk i sitt förhållningssätt till och sin syn på ordningsmakten - jag tror nämligen inte att den grova misshandeln och nära nog dråpet på den 77-åriga mannen på Gotland kommer leda någon vart heller, om det görs någon anmälan - förundersökningen läggs ner. Kvarstår att se om 77-åringen motanmäls för våld mot tjänsteman.

Uppdrag Granskning: Ord mot ord - då tror domstolen polisen

Hakkors på palestinagruppernas demo

Det har runt om i Sverige anordnats demonstrationer mot Israel. Vid en demonstration, anordnad av Palestinska föreningen i Malmö, förekom hakkors, bland annat plakat som jämställde hakkorset med davidsstjärnan, det vill säga den universellt accepterade symbolen för judendom.

Användningen av hakkorset granskas nu av överåklagare Sven-Erik Alhem i Malmö. Högsta domstolen fastslog 1996 att hakkorset är en symbol som innebär hets mot folkgrupp om den visas offentligt.


För inte så länge sedan slog man i Sveriges rättssytemet fast att om man kan förankra någonting i konflikten i Mellanöstern, så sätta lagen om hets mot folkgrupp ur spel. Det är bland annat inte åtalbart att sälja ljudupptagningar som uppmanar till massmord mot judar i hela världen, eftersom detta kan härledas till konflikten i Mellanöstern - olagligt ja, men det är ingenting man kan göra något åt.

Jag gissar att detta kommer att ske igen. Om man med konflikten i Mellanöstern som ursäkt kan komma undan med massmordspropaganda, så kan man säkert med kriget i södra Libanon komma undan med litet hakkorsviftande.

Nu har man chansen att visa en gång för alla om judar i Sverige kan lita på att det svenska rättssystemet ska skydda dem.

svt.se: Frysta bidrag efter hakkorsplakat?