2008-12-23

Adjö, Stockholm (varning för romantik)

Detta är kanske en harang, men det är någonting jag har funderat över väldigt länge. Det är - förhoppningsvis - inte riktigt likt mig att låta så konservativ och "på min tid"-ig, men det hela har stört mig så länge.

Jag är en stadsunge, jag älskar att bo i Stockholm. Jag blir irriterad när det är för mycket folk i rörelse, och folk är i vägen, men ändå älskar jag att bo här i staden. Stockholm har sin egen rytm. När du bott här länge (eller framförallt om du är född här, som jag är), kan du flyta med strömmen på den mest överbefolkade gågata under julpaniken den 23 december utan att stöta ihop med någon. Om du möter någon, och det är helt tydligt att ni kommer stöta ihop, så gör ni det ändå inte. Det är som om ni båda VET. Ni har båda "flytet".

Jag är helt övertygad om att alla som bor i en stad med en miljon invånare (eller tolv) vet precis hur jag menar. Folk som bor i småstäder ute på landet har sina anledningar att älska dessa småstäder, och jag kan respektera det även om jag ibland kommer med sardoniska kommentarer om bonnalandet. Men jag förstår att de har dessa känslor för sina hemstäder. Men min kärlek för min stad har mycket att göra med pulsen.

Men detta är en tid av urbanisering i Sverige. Vi har på relativt kort tid övergått från att vara en tillverkningsekonomi (med betoning på trä, papper och vitvaror) till att bli helt baserade på servicesektorn, precis som resten av västvärlden. Städer i norr nära våra basala naturresurser har påverkats mest av detta. Jobb försvinner och folk börjar flytta. Vi känner alla till Norrlandsdöden.

Så folk flyttar, och framförallt flyttar de till de större städerna i söder, och framförallt till Stockholm. Inflyttningen till Stockholm de senaste åren har varit så påtaglig att man kan känna den slå en i ansiktet. När hörde du någon snacka Stockholmska senast? Nuförtiden blandar de flesta ihop söder-slang med månsing.

Ingenstans märks detta så tydligt som när man tillhör de som baserar sin förflyttning på kollektivtrafiken. Jag gillar folk, visst. Men jag märker också att fler och fler av de jag möter inte kommer härifrån. Inte "inte härifrån landet", utan "inte härifrån stan".

Fler och fler människor saknar "flytet", de rör sig mot pulsen, och kan inte hitta stadens rytm - eller så har de snarare inte hunnit hitta den ännu. Man börjar stöta ihop med folk mer och mer, för att den nästan instinktiva förståelsen och kommunikationen, vår stackmentalitet som gör det möjligt för oss att röra oss omkring obehindrat i trängseln, klickar inte. Du ber om ursäkt, de ber om ursäkt, eftersom det "inte är ens fel när två träter". Och oftare och oftare kommer den ursäkten att uttalas med småländska, närkingska, skånska eller lappländska dialekter.

Men det finns saker som stör mig mer än en liten knuff.

Jag har använt tunnelbanan mycket sedan jag var liten. Jag kan systemet utantill. Jag vet vart varje station ligger och hur man kommer dit bäst. Jag har ett hum om hur det ser ut närmast utanför varenda station längs med alla linjer. Vi pratar hundra stationer längs med en sammanlagt hundratio kilometer lång sträcka. Jag kanske är stats-chauvenstisk och pretentiös, men jag är litet stolt över att stora delar av en miljonstad är min backgård.

Och här finns oskrivna lagar om hur man beter sig i tunnelbanan. Dessa regler kanske är mer eller mindre applicerbara på varenda kommunaltrafiksystem i hela världen, det skiter jag i. Här finns regler, banne mig.

Alla nollåttor vet hur dessa regler fungerar - även om du har bil så kommer du då och då av olika anledningar att behöva använda dig av den, så är det här. Alla känner till hur det fungerar.

Du vet att om du befinner dig i en rulltrappa, eller på rullbanden till blå linje vid T-Centralen, och vill stå still, så står du still på höger jävla sida. På så sätt slipper du stå i vägen för de som har mer bråttom eller råkar gå fortare. Dessa kommer obehindrat att kunna passera på vänster sida. Det fungerar som på motorvägen - sniglar i högerfil, fortkörare i vänsterfil.

Alla vet att när tunnelbanedörrarna öppnas så släpper man ut folk ur vagnen, sedan går man på. På det sättet behöver man inte oroa sig för att fastna på tåget när det åker iväg, och missa sin station. Om vagnen är så packad att du känner dig som en sill, så tar folk nära dörrarna ett kliv ut ur vagnen, så att folk kan komma av, och går sedan in i vagnen igen.

Alla vet att pensionärer, gravida kvinnor och personer med kryckor har företräde vad gäller sittplatser. Du erbjuder dem din sittplats. En gammal tant, en kille med brutet ben eller en hög-gravid kvinna ska inte behöva stå i ett ryckigt, rörligt tunnelbanetåg i tjugo minuter. Och om det är ont om platser och du bara ska åka en eller några stationer, så finns det ingen anledning att sätta sig överhuvudtaget.

Alla vet att när du ska gå ut genom spärrarna så är detta en flaskhals. Om du ska ut, så har du redan gjort din resa. Du har inget tåg att passa under de närmaste 30 sekunderna. Men de som ska in genom spärrarna har förmodligen det. Därför låter du folk passera in genom spärrarna innan du själv går ut.

Detta är regler som baserar sig på sunt förnuft. De har alltid gjort det möjligt för dig att använda tunnelbanesystemet, inklusive ett eller två byten, och inte en enda gång behöver du säga till någon, "Ursäkta, skulle jag kunna få passera?" Det är inget fel med att säga på det sättet, du behöver helt enkelt inte göra det.

Eller, rättare sagt, du brukade inte behöva det.

Dessa saker håller på att ändras. Nuförtiden står folk stilla på vänster sida i rulltrappan - vilket kan få vem som helst att fräsa "bondjävlar" för sig själv och knyta näven i fickan på typiskt svenskt manér. Nuförtiden tränger sig folk in i tunnelbanan så fort dörrarna öppnas. Nuförtiden erbjuder inte folk längre sittplatsen åt den gamla kvinnan (minns det gamla klottret "låt de unga sitta så de orkar stå när de blir gamla"). Nuförtiden får man inte gå in genom spärren, för åtta personer ska ut. Du får armbåga sig in.

Nuförtiden reagerar man förtjust när man upptäcker folk som erbjuder platsen åt gamla tanter, hjälper mamman bära barnvagnen av bussen och så vidare. Man tycker det är ovanligt artigt. När jag var yngre var det tvärtom. Då tyckte man folk var ovanligt oartiga när de inte gjorde det.

Jag brukade, så som den värsta "på min tid"-konservative jag (precis som alla andra) svor att jag aldrig skulle bli, tänka att det är den nya generationen som bara är en smula otrevligare än den förra. "När jag var ung skulle vi inte låta tanten stå, nej minsann!" Men jag har gradvis kommit att inse att det inte handlar om unga personer. Det handlar om nya personer.

Jag tror helt enkelt att det - för det mesta - handlar om människor som flyttat hit relativt nyligen, som orsakar den här utvecklingen. Inte för att människor utifrån landet är mindre artiga av sig (tvärtom är folk i småstäder ofta erkänt artiga, medan stadsbor förutsätts vara buffligare och kallare). Utan för att lantisar ännu inte fått chansen att hinna lära sig de oskrivna reglerna, kulturen och rytmen som faller sig så naturlig när man haft decennier (eller ett helt liv) på sig att lära sig den.

Egentligen är det ju inte deras fel. Försök själv att flytta till ett helt nytt ställe. Jag skulle antagligen vara världen jävla ärkelantis om jag flyttade till New York, Los Angeles eller Bangkok, om jag inte hade någon som kunde lära mig flytet.

Men denna utveckling fortsätter, och de oskrivna lagarna förblir kända hos en allt mindre del av befolkningen här. Den blir mindre och mindre del av vår gemensamma kultur. Till slut tappar den sin betydelse även hos oss som känner till hur det "ska gå till". Varför släppa ut folk ur T-banevagnen om det innebär att dörrarna kanske slår ihop framför näsan på dig och tåget kör iväg, och du riskerar att komma tre minuter försent? Eller om det innebär att du kanske inte får fönsterplatsen du åtrår därinne i vagnen. Den platsen är viktig, minsann. Du kan respektera folks personal space genom att stirra på din egen spegelbild i fönstret.

Så, många av oss "riktiga" nollåttor börjar mer och mer bryta mot våra vördade konventioner. Jag kommer oftare och oftare på mig själv med att göra det, och jag blir så trött på mig själv - jag beter mig som en jävla turist! Så vi bidrar till att försämra situationen själva, och lantisarna får ännu mindre chans att lära sig vad som gäller. Folk blir tjurigare och tjurigare. Den onda cirkeln som gör staden kallare, precis som Orup sjunger.

Jag är lokalpatriot, stolt sådan. Javisst, kalla mig nostalgisk och konservativ. Eller ännu värre - du kan till och med få kalla mig romantisk. Även om jag själv ryser varje gång jag hittar romantiska drag hos mig själv.

Jag älskar min stad. Jag skulle aldrig kunna flytta härifrån för gott. Jag skulle kunna leva större delen av mitt liv någon annanstans, men jag vet att på något sätt skulle jag till slut komma tillbaka till Stockholm, vars luft jag andas bäst.

Jag flyttar inte från Stockholm. Men det skär i hjärtat när jag känner att Stockholm håller på att flytta ifrån mig.

Inga kommentarer: