2009-01-20

Historisk felaktighet hos Rickard, men hans argument håller ändå

Rick Falkvinge skriver idag om politikernas oerhörda inkompetens i frågor de förväntas stifta vettiga lagar runt. Ricks argument stämmer rakt igenom, men det finns en historisk felaktighet i texten.

Rick skriver:

2. Sedan Antiken har det varit en grundprincip att brott ska utredas av åklagare och polis. Är det proportionerligt att låta ett privat affärsintresse som vägrat förnya sig upphäva den principen?


Det var där det slog mig att jag idag satt på universitet och lyssnade på en föreläsning av min lektor Gabriela Bjarne Larsson. Det var egentligen en inledningsföreläsning till vår kurs i historisk metodik, men hon nämnde i förbifarten - i en anekdot över sin egen forskning - att under medeltiden fanns ingen åklagare, utan folk åklagade varandra. Alltid, och utan undantag. Men eftersom hela kontentan av hennes föreläsning var att vi inte ska ta en berättares påståenden för givet, bestämde jag mig för att glutta runt lite på åklagarväsendets historia, även om jag naturligtvis inte på allvar har någon anledning att tvivla på hennes påstående.

Jag kom fram till följande:

Det stämmer inte att åklagare har varit med och utrett brott som princip sedan antiken. Men trots detta, eller kanske till och med tack vare detta, så håller och förstärks Rickards argument.

Det har inte varit någon entydig princip att polis och åklagare har utrett brott sedan antiken. Möjligtvis att polisen utrett brott.

Men förr i tiden var det i princip alltid så att rättstvister av alla slag stod mellan individer, även så brottsmål. Bröt man en lag, så var det borgmästaren, godsherren, knekten eller något annat brottsoffer som drev process mot den anklagade. Brottsoffret framställde anspråk mot den anklagade. Straffet sågs som kompensation under medeltiden.

På 1600-talet infördes frihetsberövanden och böter, och målägarens egen rätt att åtala sköts i bakgrunden. Då handlade det istället om brott mot samhället, och samhället skulle alltså ställa den (tilltänkt) skyldiga till svars. Det sköttes av olika ämbetsmän.

Sedan blev det länsman, det vill säga distriktets polischef, som i egenskap av ledare av polisarbetet, som kom att fungera som allmän åklagare. Polisen skötte alltså således åklagarämbetet. 1917-1948 ersättes de av landsfiskaler.

1948 infördes tjänstebenämningen "åklagare", i och med den nya rättegångsbalken. Innan dess var det polischefen som mer eller mindre skötte det arbetet, dessförinnan olika ämbetsmän, och dessförinnan var det alltid fråga om kärande mot svarande.

I England och dess kolonier började något som liknade åklagare växa fram på 1700-talet, men det var inte förrän senare de fick någon allmän karaktär. I början åtalade de i stort sett bara i vissa direkta och allvarliga brott mot statsmakten. Dessförinnan gällde detsamma som i Sverige - offer mot förövare.

Läs mer:
Historik - Åklagarmyndigheten
Prosecution: History of the Public Prosecutor - British And Colonial Origins

Trots detta, är det en sanning att i vårt samhälle ÄR det åklagare och polis som ska utreda brott. Vår ordning med åklagare är instiftat just för att skydda både samhället OCH dess medborgare mot en godtycklig rättsordning. Så just för att det inte är en antik princip, utan för att det är något som införts med rättssäkerhet som direkt avsikt, är detta en oerhört viktig princip att hålla.

Mitt förslag:

I vårt moderna samhälle är det en grundläggande rättssäkerhetsprincip att brott ska utredas av åklagare och polis. Är det proportionerligt att låta ett privat affärsintresse som vägrat förnya sig upphäva den principen?

2 kommentarer:

Anders Andersson sa...

Det låter som om frågan handlar om skillnaden mellan civilrätt och straffrätt, snarare än titeln på den som drar saken inför domstol. En åklagare är ju i praktiken ett juridiskt ombud, som antingen företräder staten eller någon enskild person (målsägaren). Än i dag kan en enskild målsägare föra sin egen talan i ett brottmål utan hjälp av allmän åklagare (ordet allmän antyder väl också att det kan finnas, eller har funnits, "enskilda" åklagare).

Även inom civilrätten gäller att den kärande parten måste ha stöd för sin sak i lagen, trots att den gärning som motparten begått inte nödvändigtvis kallas "brott". Sålunda kunde en misshandlad person förr stämma någon på ersättning för misshandeln, och de anhöriga till någon som mördats kunde stämma mördaren för förlusten av en familjeförsörjare, utan att staten lade sig i med ytterligare bestraffning. Det stämmer väl med din beskrivning?

Den stora skillnaden mellan en enskild kärande och en allmän åklagare ligger enligt mitt synsätt inte i titeln, utan i deras respektive befogenheter. En allmän åklagare har i Sverige polismaktens alla resurser till sitt förfogande för en brottsutredning, medan käranden i ett tvistemål får nöja sig med vad han själv eller hans ombud kan gräva fram på egen hand om svaranden. Som enskild part kan man inte kräva att få göra husrannsakan hos eller tillgripa andra statliga tvångsmedel mot den man har stämt i domstol.

I USA har dock parterna vissa sådana möjligheter också i tvistemål. Jag är inte närmare insatt i hur regelverket ser ut, men endera parten kan alltså begära i domstolen att motparten skall åläggas att vittna eller lämna över handlingar som kan tjäna som underlag i målet, "subpoena". Samtidigt har domstolen möjlighet att utdöma "punitive damages", vad vi kan kalla "straffskadestånd", alltså skadestånd syftande till avskräckning. Därför har civilrätten mycket större betydelse för rättsskipningen i USA än vad den har i Sverige, sett i jämförelse med straffrätten och allmänne åklagarens roll.

Denna amerikanska modell av rättsskipning håller vi nu på att få in i svensk rätt, via speciallagstiftning på immaterialrättsområdet och internationella konventioner inom detsamma.

Det är som om svensk domstol skulle bli tvungen att utdöma straff enligt sharia bara för att följa någon internationell konvention på det familjerättsliga området där Saudiarabien eller Iran av någon anledning fått slå an tonen.

Jag kan acceptera internationella konventioner på såväl immaterialrättens som familjerättens områden, men vi måste få möjlighet att behålla vårt eget sätt att skipa rättvisa, inte tvingas direktimportera den ena utländska rättsregeln efter den andra. Tänk om vi skulle kräva att den svenska offentlighetsprincipen vad gäller utlämnande av domstolshandlingarna till var och en tillämpades också i USA och Iran, helt bortsett från dessa länders annorlunda sekretesslagstiftning?

Vet du hur det fungerade historiskt, i antiken? Kunde de anhöriga till en mördad familjeförsörjare kräva tillträde till en misstänkts bostad för att leta efter bevis, med eller utan domstolens välsignelse?

När europeiska stater koloniserade länder i andra världsdelar, så ersattes de förkoloniala rättssystem som fanns till stor del med kolonisatörernas egna rättsregler. Det var sannolikt inte helt konfliktfritt, men efter koloniernas frigörelse har de i stor utsträckning behållit de rättsliga hybridsystem som uppstod.

Den dag vi frigör oss från den nu pågående kolonisationen hoppas jag att vi minns tillräckligt mycket av hur vårt gamla system brukade fungera för att kunna återskapa det.

Vi är ockuperade. Var är vår ledare?

Thaumiel sa...

Det hela låter som om resonemanget ligger ett steg eller tio över den nivå jag ligger på i juridik - jag har ingen akademisk erfarenhet av dylik.

Och i historia har jag precis börjat, så där kan jag inte tala med någon direkt auktoritet. Men så vitt jag hittills uppfattat den saken, har det under väldigt lång tid varit fråga om att du ställer dig inför den dömande församlingen (eller personen) och kommer med din anklagelse. Du kan bringa vittnen eller bevis, men jag har svårt att tro att du som privatperson skulle ha rätt att göra intrång på en annan privatpersons sfär (såvida inte din ställning gav dig de möjligheterna i vilket fall som helst). Den svarande får samma möjlighet. Traditionellt sett har det handlat om någon form av bevis i dokumentform eller tillräckligt trovärdiga vittnet - rättstekniken på den tiden var inte riktigt i paritet med vad den är idag.

Jag kan inte säga med någon säkerhet att det skulle sett ut precis så på antiken - något högre nivå kan jag tänka mig att man kan ha befunnit sig på då jämfört med medeltiden - och jag kan inte i nuläget komma med några säkra påståenden. Detta är bara en absolut nybörjares gissning. ;)

Vad jag däremot är rätt säker på är att åklagare, vare sig i roll av brottsutredningsledare eller juridiskt ombud, är ett rätt modernt påfund.

Och jag anser, vilket framgår av artikeln, att detta inte är en princip vi bör frångå för att tillfredsställa några enskilda intressen.