2009-01-20

Historisk felaktighet hos Rickard, men hans argument håller ändå

Rick Falkvinge skriver idag om politikernas oerhörda inkompetens i frågor de förväntas stifta vettiga lagar runt. Ricks argument stämmer rakt igenom, men det finns en historisk felaktighet i texten.

Rick skriver:

2. Sedan Antiken har det varit en grundprincip att brott ska utredas av åklagare och polis. Är det proportionerligt att låta ett privat affärsintresse som vägrat förnya sig upphäva den principen?


Det var där det slog mig att jag idag satt på universitet och lyssnade på en föreläsning av min lektor Gabriela Bjarne Larsson. Det var egentligen en inledningsföreläsning till vår kurs i historisk metodik, men hon nämnde i förbifarten - i en anekdot över sin egen forskning - att under medeltiden fanns ingen åklagare, utan folk åklagade varandra. Alltid, och utan undantag. Men eftersom hela kontentan av hennes föreläsning var att vi inte ska ta en berättares påståenden för givet, bestämde jag mig för att glutta runt lite på åklagarväsendets historia, även om jag naturligtvis inte på allvar har någon anledning att tvivla på hennes påstående.

Jag kom fram till följande:

Det stämmer inte att åklagare har varit med och utrett brott som princip sedan antiken. Men trots detta, eller kanske till och med tack vare detta, så håller och förstärks Rickards argument.

Det har inte varit någon entydig princip att polis och åklagare har utrett brott sedan antiken. Möjligtvis att polisen utrett brott.

Men förr i tiden var det i princip alltid så att rättstvister av alla slag stod mellan individer, även så brottsmål. Bröt man en lag, så var det borgmästaren, godsherren, knekten eller något annat brottsoffer som drev process mot den anklagade. Brottsoffret framställde anspråk mot den anklagade. Straffet sågs som kompensation under medeltiden.

På 1600-talet infördes frihetsberövanden och böter, och målägarens egen rätt att åtala sköts i bakgrunden. Då handlade det istället om brott mot samhället, och samhället skulle alltså ställa den (tilltänkt) skyldiga till svars. Det sköttes av olika ämbetsmän.

Sedan blev det länsman, det vill säga distriktets polischef, som i egenskap av ledare av polisarbetet, som kom att fungera som allmän åklagare. Polisen skötte alltså således åklagarämbetet. 1917-1948 ersättes de av landsfiskaler.

1948 infördes tjänstebenämningen "åklagare", i och med den nya rättegångsbalken. Innan dess var det polischefen som mer eller mindre skötte det arbetet, dessförinnan olika ämbetsmän, och dessförinnan var det alltid fråga om kärande mot svarande.

I England och dess kolonier började något som liknade åklagare växa fram på 1700-talet, men det var inte förrän senare de fick någon allmän karaktär. I början åtalade de i stort sett bara i vissa direkta och allvarliga brott mot statsmakten. Dessförinnan gällde detsamma som i Sverige - offer mot förövare.

Läs mer:
Historik - Åklagarmyndigheten
Prosecution: History of the Public Prosecutor - British And Colonial Origins

Trots detta, är det en sanning att i vårt samhälle ÄR det åklagare och polis som ska utreda brott. Vår ordning med åklagare är instiftat just för att skydda både samhället OCH dess medborgare mot en godtycklig rättsordning. Så just för att det inte är en antik princip, utan för att det är något som införts med rättssäkerhet som direkt avsikt, är detta en oerhört viktig princip att hålla.

Mitt förslag:

I vårt moderna samhälle är det en grundläggande rättssäkerhetsprincip att brott ska utredas av åklagare och polis. Är det proportionerligt att låta ett privat affärsintresse som vägrat förnya sig upphäva den principen?