2009-04-28

Därför är jag piratpartist

Jag har haft ett politiskt engagemang sedan länge - ja, i stort sett sedan jag började i högstadiet.

Jag hade det relativt gott hemma i det radhus mina föräldrar byggde strax efter jag föddes - de hade jobbat upp sig en bit, sparat och haft sig för att ha råd, och jag växte mer eller mindre upp där på bygget, som var en stor familjehappening. Alla var med. Så jag har ingen anledning att klaga på min knappa barndom.

Däremot var orättvisor någonting jag hade svårt att tåla, redan som liten. Mina två favorithistorier som liten var Robin Hood (i Disney's tappning, skall erkännas) och Bröderna Lejonhjärta. I båda fallen var jag fascinerad över hur huvudrollsinnehavarna bekämpade tyranner.

Ungefär samtidigt som jag började högstadiet upptäckte jag sambandet mellan samhälle, rättvisor och orättvisor, att det ena följde av det andra. Kort sagt började jag bli politiskt medveten. Och jag blev det åt vänster.

Jag hamnade sedermera i den vänsterorganisation som kom att utvecklas till Rättvisepartiet Socialisterna, och det var mycket där jag fick min politiska skolning, så till vida att jag lärde mig om organisationsstrider, falangbildning, medlemsvärvning, demokratisk ordning och så vidare. Med andra ord, alla politiska grundfärdigheter.

Erkännas bör väl att jag också i ärlighetens namn grundmurade ett visst marxistiskt medvetande där - det här med att samhället utvecklar sig utefter materiella förutsättningar är fortfarande något jag bestämt hävdar.

Nåväl, när jag var klar i RS, följde en period i Syndikalistiska Ungdomsförbundet. Man kan med andra ord minst sagt säga att jag radikaliserades där någonstans runt 16-års-åldern, vilket kanske hör åldern till. Min tid som syndikalist blev kort, men jag lärde mig något om att tänka utanför lådan och inte vara allt för insnöad i partistrukturer - att politik är något som händer ute i samhället, hela tiden, mellan människor.

Sedan många år är jag också ytterst intresserad av teknologi. Jag var tillräckligt gammal för att se internet dimpa ner i våra liv där på 90-talet. Relativt tidigt var jag och pulade med HTML och gjorde hemsidor i högstadiet - det var på den tiden Mosaic var kung och Netscape började dyka upp som efterföljare. Sedan dess har intresset fortgått, och även om jag inte tillägnat mig några mästerliga kunskaper i tekniskt hänseende måste jag väl ändå skryta med att jag åtminstone insåg nätets potential innan jag egentligen hade tillgång till det själv.

Så här har vi egentligen de fyra grundbultarna till mitt politiska engagemang:

  • Rättspatos
  • Vänsterursprung
  • Politik på gatan
  • Tekniskt intresse

Jag är väl inte någon alfa-nörd, enligt några mått mätt. Inte heller är det fildelning som varit anledningen till att jag valt det parti jag valde.

Jag började inse någon gång i mitten av det här decenniet, att vi hade kommit så långt, och faktiskt kommit ifrån det gamla industriella samhället. Gamla konventioner och sanningar gällde inte. Västvärlden, och faktiskt världen i stort, hade uppdaterats, för att använda ett techno-fetischistiskt uttryckssätt.

Men det fanns de som ville sätta halt på denna utveckling, representanter för gamla strukturer som såg sin sandlåda hotas av nya kullar barn, samtidigt som de själva kanske började bli för gamla och för trista för att stanna kvar själva. De ville sätta halt, de ville begränsa och låsa in, precis som tidigare generationer velat göra mot dem och deras nya värld - som människor utan framgång försökt göra sedan vi för första gången klättrade ner från träden.

Och samtidigt började "Kriget mot terrorismen" och rädslan för kriminella gäng man inte riktigt förstod och inte visste hur man skulle hantera ta sig rätt skrämmande uttryck.

Bara ett par år efter att man gjort en jätteutredning av IB-affären och kommit till den slutsatsen att det svenska samhället aldrig mer skulle övervaka och registrera sina medborgare, så började man stifta nya lagar för att övervaka och registrera som aldrig förr. Förklaringen till varför detta var nödvändigt var just terrorismen och den organiserade brottsligheten, trots att vem som helst inser att det är just dessa grupper som var beroende av att kunna ta sig runt kontrollpunkter.

Frågan uppstod ifall denna utveckling, för övervakning och mot den tekniska utvecklingen, var resultatet av någon illasinnad konspiration eller ett utslag av oförstånd.

Jag har alltid varit en varm anhängare av att människor i grund och botten oftast (men inte alltid) styrs av goda intentioner. Folk har sina politiska uppfattningar i regel för att man på fullt allvar tror på det rätta i sina idéer. Jag tror inte att hela det svenska politiska etablissemanget höll på att sabotera grundvalarna för vårt framtida samhälle av pur ovilja.

Kvarstår alltså okunskap eller oförstånd. Den generation som generellt sitter vid makten nu börjar inse att man har tappat taget om utvecklingen. De driver inte längre på. De står för stabiliteten i samhället, inte vidareutvecklingen av det.

Tyvärr har man, precis som tidigare generationer, haft svårt att förstå naturen hos det som utvecklats. Och då vi lever i ett av konsulternas och konsult-konsulterna styrt samhälle, har man gått till experterna. Och de experterna man har hittat har visat sig ha starka intressen av reglering.

Antipiratbyrån och andra upphovsrättsindustriella lobbygruppers framfart är ett resultat av detta. Den relativt fars-artade räden mot the Pirate Bay 2006 var bara en i raden av de övertramp dessa intresseorganisationer ägnat sig åt. Man har visat att man är beredd att strunta i stort sett i vilka principer och regler som helst för att uppnå sitt mål, samtidigt som man vill förstärka reglerna för alla andra, för att göra det svårare för dessa att skydda sig.

Det var denna insikt som gjorde att när Pirate Bay raidades - och jag fick vad jag tycker är ytterligare en bekräftelse på ovanstående - gjorde jag slag i saken och blev piratpartist. Jag deltog i min första faktiska valrörelse, organiserade efter bästa förmåga min valkrets (Södermalm-Enskede, Sveriges största område på den nivån, vad jag förstått), och stod hela dagen utanför min egen vallokal.

Det som hänt efter detta har inte minskat min övertygelse om att Piratpartiet är rätt för mig. Sedan dess har en hel del hänt:

  • polismän har fått glassjobb som tack av branschen
  • brottsprovokatörer har undervisat i upphovsrätt på polishögskolan
  • politiska organisationer har trakasserats för att de haft samma internet-leverantörer och gemensamma bekanta med Pirate Bay
  • nya lagar om övervakning och privata polisbefogenheter har stiftats
  • både nämndemän OCH domare varit jäviga
  • media har ömsom försökt tiga ihjäl piraterna, ömsom skriva ner dem

Men vad som också har hänt på senare år är att människor fortsätt att engagera sig i viktiga frågor, men man har inte gjort det i traditionella fora, som politiska partier, och hela media-landskapet har ändrat form. Samtidigt har de politiska partierna och gammel-media, som många kallar dem, haft förbannat svårt att se den nya utvecklingen och anpassa sig till den. När anpassningen skett har den gått efter gamla gjutformar, för sent, och för felaktigt.

Det är för mig uppenbart att framtiden inte kommer att byggas i de nuvarande riksdagspartiernas ungdomsförbund eller moderorganisation, i de nuvarande pappersdrakarnas redaktionsrum eller hos företag som fanns när jag började med internet en gång i tiden. Dessa har inte förstått hur världen ser ut, och istället för att följa med världen in i det här årtusendet kämpar man med näbbar och klor för att anpassa utvecklingen efter de mallar de själva var med om att utveckla för länge sedan.

Det krävs nytänkande för att denna revolution (återigen dessa gamla vänsterklyschor jag lärt mig att älska) inte ska bli lika blodig, skrämmande och upprivande som tidigare revolutioner varit.

För mig representerar Piratpartiet mer än något annat parti denna nya inriktning - även om man fortfarande håller fast vid gamla parlamentariska tankar, så har man åtminstone någon form av nya idéer runt sin organisation och sin tilltänkta strategi.

Därför är jag stolt över att vara Piratpartist.